Följande morgon engagerade sig min mor enormt i min packning. Hon packade upp samtliga saker jag stoppat i resväskorna och packade sedan ner dem igen. Vissa saker kastades ur med motiveringen att ''Detta är inte modernt i USA''. Hur hon nu skulle kunna veta det. Andra saker plockades fram för att följa med. Vissa saker var okej, men återigen andra skulle jag inte vilja visa mig med på en offentlig plats så dessa fick jag plocka bort igen, trots skarpa blickar från min mor.

Sista kvällen åkte Mikael och jag hem till Joakim och Maria för en stunds samkväm. Dit kom även Henrik och Nilla med sina båda döttrar. Samtliga barn är mellan 17 och 1 månad gamla. Vi satt på deras veranda och njöt av kvällsolen. Joakim och Marias son Viktor åt potatis med hela ansiktet, medan Alice, 17 månader, testade hur mycket grus hon kunde stoppa i Joakims regnvattentunna innan den blev full. Alice imponerade på alla med sin intelligens och ordförståelse trots sin ringa ålder.

Kvällens lustigaste kommentar stod Nilla för. Hon frågade mig hur jag kunde åka till USA och träffa en person jag aldrig sett. ''Han kan ju vara en galen yxmördare'' sa hon. Detta var väldigt komiskt eftersom min brevväns familj hade lämnat Sverige under stor brådska på 1870-talet eftersom min väns farfars far hade slagit ihjäl en annan man med en stor yxa.

Söndagen den 7 Juli

Resan börjar på allvar.

Mikael och jag kom inte hem och i säng förrän klockan 23.00 kvällen innan och fick bara sova i 2 (!) timmar innan det var dags att stiga upp igen. Nu började den dag som bokstavligen skulle bli den längsta i mitt liv hittills. Klockan 1.30 kom Mikael inåkande och hämtade mig och min packning. Mikael var lite orolig att han skulle bli trött under resan så han letade oavbrutet efter nattöppna bensinmackar som kunde tänkas sälja ''Red Bull'' som enligt reklamen skall vara mycket uppiggande. Trots 2 stopp i Söderköping kunde han inte hitta den sortens läsk. Sedan gjorde vi ytterligare ett stopp i Nyköping där Mikael visade sin dansbandsorkesters parkerade turnebuss. Först i Södertälje fick Mikael tag i sin efterlängtade dryck, men då var det nästan för sent. Han skulle nämligen själv övernatta i Stockholm och hade ju då inte långt kvar att åka.

Väl framme vid Arlanda läste vi på de stora skyltarna utmed vägen för att försöka hitta rätt terminal. KLM som jag skulle flyga med fanns inte omnämnt så vi beslutade oss för att åka efter skyltningen ''SAS och övriga flygbolag''. Mikael släppte av mig utanför entrén. Trots mina böner att han skulle följa med in bara för att vi skulle vara säkra på att jag kommit rätt så nekade han till detta. Jag klev därför ensam in i den stora hallen och började nu känna av resfebern för första gången.

Jag letade mig fram till incheckningen för KLM. Den fanns som tur var i detta hus. Jag fick incheckningen både för detta plan till Amsterdam och nästa plan till Atlanta klar på en gång och mitt bagage lovade de att flytta över automatiskt så jag inte skulle behöva tänka på det i Amsterdam. Fast ännu var det 2 timmar innan flyget skulle avgå från Arlanda. Jag roade mig med att strosa runt i taxfreebutiken och inhandlade där en liter blå Absolut Vodka för 75 kronor. Den fick jag sedan släpa på i två veckor visade det sig senare. Efter den utflykten gjorde jag en ny. Denna gång in på toaletten. ( Ja vadå, försök själv hitta på något att göra på en flygplats klockan 5 på morgonen.) Där inne försökte jag raka mig men min laddbara rakapparat visade sig vara helt oladdad fast jag laddat den kvällen innan. Den är nämligen lite glapp och trasig som de flesta andra saker jag äger. Jag visste ju att de har 110 volt i USA och annorlunda vägguttag så detta skulle kunna bli en smärre kris.

Efter detta var min fantasi slut vad beträffar saker att göra så jag slog mig ner på en stol på min gate, nummer 13. Bredvid mig satt en tjock äldre herre och drack några öl till frukost. Givetvis blev han dessutom min bänkkamrat på planet mot Amsterdam. Fast vi hade en tom plats mellan oss så han störde mig in nämnvärt. Planet serverade frukost i form av potatisplättar stora som femkronor och omelett, te och bröd. Hela denna första flygtur tog ca 1 timme och 45 minuter.

I Amsterdam irrade jag en stund och fick fråga mig fram för att hitta min nya gate, E4. Det var nu jag för första gången fick använda min skolengelska och fick sedan fortsätta med det oavbrutet i två veckor. Vid boardingen ville de att jag skulle ta av mig mitt pengabälte som jag med stor möda tråcklat in i hällorna på mina byxor. Givetvis fastnade spännet någonstans på ryggen och jag blev lätt stressad pga alla människor som väntade bakom mig i kön.

Väl ombord på planet mot Atlanta slog min berömda tur till igen. Jag tror själv inte på att någon skulle kunna ha mer tur än andra, men jag har trots det ofta tur. Denna gång hette ''turen'' Jenny och var min bänkkamrat på planet. Jag tittade mig nöjt omkring och ''Japp'' hon var den sötaste av alla flickor så långt jag kunde se på planet. Jenny var 17 år och ursprungligen från Taiwan. fast nu gick hon och läste ''Computer Sience'' på ett universitet i Touscany. Hon hade just varit på semester i Europa men var nu på väg tillbaka. Även om jag stortrivdes med att hon var tvungen att sitta bredvid mig i över 9 timmar så var nog inte glädjen ömsesidig. När vi fyllde i emigrationspapperen kunde jag läsa att hon hette Pen-Tyan Tse eller något sådant, trots detta hävdade hon envist att hon hette Jenny. På min fråga om hon vill ha min Emailadress svarade hon jakande och jag rev av en papperslapp och skrev ner den åt henne. Hon ville sedan ge mig sin men kunde plötsligt inte komma ihåg den. Så jag tror ju inte att hon någonsin kommer att skriva till mig, men man vet ju aldrig.

Planet vi åkte med var en Boeing 767 och gick på 10 000 meters höjd och 800 km/h. Resans längd var 707 mil och yttertemperaturen -50C kunde vi läsa på monitorerna. Där visades även ''Dantes Peak'' och ''Helgonet''.

När vi landat på Hartfieldflygplatsen i Atlanta började det bli riktigt snurrigt att hitta. Först ville emigrationsmyndigheterna tala med oss och vi fick köa i nästan en timma. I den kön blev vi däremot riktigt ordentligt bekanta, Jenny och jag och jag lyckades till och med hitta de fotografier jag tagit med från Sverige för att visa Rich, min brevvän. Dessa visade jag nu först för henne och hon imponerades av den fina naturen i mitt hemland.

Emigrationsmyndigheterna frågade massor om orsaken till min resa, och så ville de se min returbiljett. Vidare var det massor av frågor om vem jag skulle träffa och vad han och jag jobbade med. Efter den utfrågningen blev jag visad in i avgränsat rum där ytterligare en man frågade mig i stort sett samma frågor igen. Det var först när jag på heder och samvete intygade att jag aldrig någonsin ens haft en tanke på att arbeta i USA som stämpeln kom fram och jag fick gå vidare.

Nästa anhalt bestod av en kvinnlig väktare som satt på en pall och pratade med en annan resenär. Jag var inte säker på om jag skulle vänta där eller ej. Efter några ögonblicks tvekan så beslutade jag mig för att gå in. Då ropade hon genast efter mig:

''Hey, sir. You must wait here. You can't just go in there?''

Jag försäkrade att det visste jag inte och så fick jag vänta på min tur. När det väl var jag tog hon mitt emigrationskort och utan att titta på vare sig det eller mig lade hon det i en hög och sa:

''Now you can go in there!''

Nästa steg var att hitta mitt bagage men det gjorde jag med en gång. Och från det rullbandet såg jag utgången och började gå dit. Då blev jag genast stoppad av en väktare som sa att jag måste lägga väskan på ett annat rullband för genomlysning. Jag stod en god stund och tittade in genom hålet i väggen där väskan försvunnit. Den dök aldrig upp igen så jag frågade en ung mörkhyad man var jag kunde hitta den igen. Han svarade ungefär:

''North ..... B''

Jag upprepade frågan och fick samma svar igen. När han insåg att jag fortfarande inte begrep så pekade han mot utgången. Jag gick dit och kunde med en gång hitta den korta, tunnhåriga man som visade sig vara min brevkamrat Rich. Att han bar en stor skylt med mitt för och efternamn på gjorde det en smula enklare att känna igen honom. Jag förklarade situationen angående min resväska och han visste precis var den var. Vi fick ta en tunnelbana 5 (!) stationer bort innan vi kunde återfinna den. Den hade jag aldrig hittat utan hans hjälp. Vi tog den och gick ut i parkeringshuset till hans bil. En vit Pickup av märket GMC (General Motors Corporation).

Vi åkte längs den stora motorvägen med 8(!) filer i varje riktning för att ta oss hem till Richs hus. Väl där kom Bobbie, hans flickvän, ut och mötte mig med en kram. Inte för att hon brukade göra så sa hon, men Rich hade överdrivit lite och sagt att hon normalt betedde sig så, så hon gjorde det mest för att skyla över hans överdrift. Detta visade sig vara en av flera saker han överdrivit om.

Att kliva in i ett Amerikanskt hus var nytt i många bemärkelser. De hade runda dörrhantag och heltäckningsmatta i varje rum. DEN KLEV ALLA OMKRING PÅ MED SKORNA PÅ!!

Jag fick ett stort eget rum att vara i med en bred säng, egen TV och eget badrum. Bobbie och Rich var hungriga och vi löste det på det sätt som de oftast brukade göra- vi åkte till en restaurang. Själv var jag vansinnigt mätt efter all den mat de proppat i mig på planet, men jag vill ju ändå se en Amerikansk restaurang. Vi åt en Buffe på ``Western Sissling''. Man fick äta så mycket man orkade och Rich och Bobbie var spända på att jag skulle smaka det mesta. Jag fick ju tvinga ner allt möjligt och le, medan jag i smyg lättade på byxknappen. De serverade ``hot wings''. R och B förklarade att det hade blivit den nya innematen i USA. Alla ville bara äta vingarna på kycklingarna där. Att dricka till tog jag Pepsi. Så fort man druckit ur det minsta kom en stor färgad kvinna och fyllde på igen. När vi gick hem lämnade följdaktligen alla varsitt fullt glas. Den servistrisen frågade mig hela tiden saker och jag begrep inte vad hon sa. R&B förklarade att de svarta hade ett eget sätt att uttala engelskan på. De fick istället ställa upp som tolkar åt mig. Från engelska till engelska - löjligt!

Väl tillbaka i huset fick jag en present av paret, en miniräknare som konverterade Gallon, miles och Fahrenheit till vårt Metricsystem. Jag plockade snabbt fram ett par presenter ur resväskan för att återgälda vänligheten. Rich fick en CD med ''Robin'' och Bobbie en duk och några smörknivar från terapiavdelningen på min mammas jobb. Efter denna lilla julafton så gick jag och lade mig 21.30 enligt deras tidräkning men 3.30 på natten enligt svensk tid. Den längsta dagen i mitt liv var slut.

Tisdagen den 8 Juli 1997

På morgonen vaknade jag klockan 6.00 och hela min kropp skrek:

-''Gå upp nu!! Klockan är 12.00.''

Den hade ännu inte vant sig med tidsomställningen. Jag fick lugna den med lite klappar på armarna och sedan vaggade jag den till sömns och sov två timmar till.

I köket på morgonen försökte jag få i mig några limpsmörgåsar och lite varmt te. Detta visade sig vara svårt för limpa fanns över huvud taget inte i USA. Och te ville de helst dricka kallt. När jag till slut letade fram ett par skivor franska fick jag frågan om jag ville ha smör eller majonnäs på dem. De har inget större begrepp om vad som är fett i USA skulle det visa sig många gånger. Jag åt smörgåsarna som de var med smör och ost på. Skivad ost, styckvis förpackade och inslagna tio och tio i ny plast. Och allt detta lagt i en ny plastpåse av Rich. De kunde ingenting om återvinning heller! Bobbie åt sina smörgåsar genom att först breda på smöret och DÄREFTER rosta dem i en speciell brödrost där skivorna kunde ligga rättvända så smöret inte rann av. Åt någon av dem någon gång smörgåsarna utan att rosta dem så lade de dem med bröd överst och underst och MASSOR av pålägg i mellan.

Efter frukost tog Bobbie mig med ut på en tur till affärscentrat de hade i Griffin, den lilla men kraftigt växande stad som de bodde i utkanten av. Mataffärerna var enorma och jag blev trött på att höra mig själv säga:

''This is very large!''

om allt som vi tittade på. Andra favoritord var:

-''Strange!'' och ''Veird!''

All vätska som såldes i affärerna var i gallon. En gallon var 3,78 liter. En flaska mjölk till exempel var det 2.1 liter i, vilket motsvarade en viss bråkdel av en gallon. Flaskan var dessutom helt i plast och när den var tom så slängdes den bara i soporna.

Livsmedelsbutikerna hade ofta många underavdelningar inne i varuhuset. Här fanns även bank och Radio & TV butik samt en videobutik. Videobutiken fick mig verkligen att skratta för de hade bara amerikanska filmer utom i ett litet hörn där en skylt angav ''Foreign''. Där fanns i huvudsak bara engelska filmer. Detta var typiskt för amerikanarna. De ville helst bara befatta sig med inhemska saker. Kanske precis som vi.

I Radio & TV butiken fanns TV apparater upp till 60 tum stora. Jag vill minnas att de ändå bara kostade runt 15 000 SEK. Där fanns även en datoravdelning. Det var kul att jämföra dessa med vad vi har hemma. Här följer en ungefärlig jämförelse.

Snabbhet: US 200 Mhz, S 166 Mhz

Hårddisk: US 3.5 Gb, S 2.7 Gb

Internminne: US 32 Mb, S 16 Mb

CD: US 16x, S 12x

Pris: US 13 000 SEK, S 15 000 SEK

Detta är givetvis siffror som ständigt är i förändring.

Väl ute i Livsmedelsbutiken igen så tittade vi vidare på maten. Saker som skulle vägas var i pound vilket var 0,4 kg. Och priserna givetvis i dollar. Detta gjorde att om bananerna kosta 1,89 dollar per pound så fick jag väldigt svårt att fundera ut om det var dyrt eller billigt. Men generellt kan man säga att det var lite billigare där än i Sverige. Fast dollarn just då kostade nära 8 kronor. För att hjälpa mig med konverteringarna så rusade Bobbie in i en ''Radio Schack''-affär och köpte nya batterier till sitt lilla fickminne. Detta lånade hon sedan ut till mig under resten av min vistelse där. Vi programmerade där in växelkursen på en dollar och det var till stor hjälp för mig.

På hemvägen gjorde jag bort mig ordentligt. Och det var inte sista gången. Men om man inte frågar får man inga svar! Jag frågade Bobbie om denna trakt hette ''Pawn'' eftersom det namnet stod på många skyltar. Hon skrattade och sade att ''Pawn'' betydde pantbank. Jag skämdes och rodnade ända ut till öronsnibbarna, men detta stoppade mig ändå inte från att göra fler misstag. Mer om dessa senare.

Däremot kan omnämnas vad vi pratade om i övrigt. Vi jämförde ord som vi använder i Sverige som verkar engelska men som de själva inte använder. Hit hör t.ex.

''Freestyle'' - För dem var det en ''personal walkman'' eller bara ''walkman''

''Parabol'' - ''satellite dish''

''Coca-Cola light'' - ''Diet Coke''

och givetvis ordsförvirringen i

''Amerikansk fotboll'' - Bara ''football'' för dem. Vår fotboll heter ju ''soccer'' där. Fast Bobbie medgav att det är lite förvirrande att de säger ''football'' om en sport där de tar bollen med händerna.

På eftermiddagen lagade Bobbie mat hemma. Faktiskt! Vi fick potatismos, en biff som såg ut som den var gjord av köttfärs fast den inte var det. Bättre kan jag inte förklara det. Till det fick vi en sorts gröna bönor, stekta lökringar och en väldigt god svampsås. Allt detta tillagade Bobbie medan jag såg på. Jag hade just då inget annat att göra och visste heller inte hur man lagade mat på "amerikanska". Detta blev jag senare retad för. De trodde att jag misstänkte dem för att försöka förgifta mig.

Efter middagen var det dags för nya äventyr. Vi åkte ut till en fantastisk klippa som naturen format sydöst om Atlanta. Den såg ut som en enorm naken sten som stack upp 250 meter ur jorden. På ena sidan hade man huggit in en bild av tre presidenter till häst. Det hade påbörjats redan 1923 men avbrutits eftersom så många människor omkommit.

Vi tog en linbana upp på toppen och efter det ett tåg som sakta gick ett varv runt den. R&B berättade att de hade många fler attraktioner men vi hann inte åtnjuta fler för det var dags att bänka sig för kvällens höjdpunkt - lasershowen. Den gick till så att folk bredde ut sina medhavda filtar längs en gräsbeklädd sluttning där man hade god utsikt över inristningen av presidenterna. Vi väntade där tills solen hastigt gick ner klockan 21.30. På dessa bredgrader är det som att solen fastnat högt uppe på himlen till ca 21.00 så här års, därefter faller den bara hastigt och det blir becksvart en halvtimma senare. Då vidtog lasershowen, ett helt fantastiskt ljusspel med datorstyrda lasrar (eller vad det kan heta i plural). Huvudiden var att kända melodier som "Georgia on my mind" och "WMCA" dånade från dolda högtalare och på bergsväggen visades dansande figurer som nästan såg tecknade ut som en sorts musikvideo. Hela showen var helt bedårande.

På hemvägen åkte paret en tur genom Atlanta för att visa mig de höga byggnaderna om natten. Det såg ungefär ut som vinjetten till Lagens änglar. Hade bara någon stängt en bagagelucka när vi först åkte in i staden hade det varit precis likt.

Onsdagen den 9 Juli 1997

Onsdagar är Richs lediga dag och det blev då hans tur att skjutsa runt mig i trakterna. Medan vi åkte pratade Rich massor och berättade intressanta fakta om Griffin. Jag fick vid ett tillfälle avbryta honom och fråga vad han just hade gjort. Jag hade nämligen observerat honom stanna vi en bensinmacksliknande byggnad, veva ner rutan och fiska upp en plastbehållare där han pillade in en papperslapp och skickade iväg behållaren i ett rör. Han förklarade förvånat att han just betalat en räkning, och undrade om inte vi hade drive-inbanker i Sverige. De ansåg att det var billigare att åka förbi banken på detta sätt än att kosta på ett frimärke och skicka det. Även brevlådorna var försedda med en sorts tratt så att man kunde kasta i breven från bilen. Och vidare hade de förstås drive-inbiografer och hamburgarrestuaranger.

Efter detta tog vi en tur i det gamla Griffin. Staden där hade behållit sitt gamla utseende och gjorde den perfekt för filminspelningar. De hade t.ex. spelat in ''Driving miss Daisy'' och ''Borta med Vinden'' där.

Efter denna sight-seeing åkte vi till en fabriksförsäljning av strumpor. Georgia hade gamla traditioner av bomullsodling och hade därför flera fabriker som tillverkade kläder av detta material. Tubsockar kostade 3 kronor paret så jag inhandlade 6 par.

Härnäst på programmet var en tur till Livsmedelsbutikerna. Vi besökte K-mart. Min guide berättade att förr fanns det i stort sett bara denna livsmedelskedja, men sedan hade en man vid namn Sam Wall öppnat ''Wall-mart''. Den affärskedjan blev snabbt berömd för att ha större sortiment och lägre priser. Detta gjorde att man besökte ''K-mart'' bara när man vill handla någonting snabbt. Affären var i stort sett helt tom på kunder. Det var flera som jobbade där än som handlade. De hade till och med en person anställd i varje varuhus som stod vid utgången och kollade ditt kvitto och räknade dina varor så du fått med dig varken för många eller för få varor ut. Fast dessa människor tittade mycket sällan i dina påsar utan gjorde bara snabbt en markering på kvittot.

Väl hemma igen tog vi det lugnt och tittade på TV. Rich berättade att han nu talat om för alla på jobbet om min kamrat Nillas kommentar om ''galen yxmördare''. Han själv tyckte det var vansinngt skojigt.

TV:n kopplades in på komedikanalen och visade ca 4 avsnitt i rad av Cosby. Jag hade redan sett samtliga i Sverige. Rich hoppade ganska snart i säng eftersom han skulle gå upp tidigt. Kvar blev Bobbie och jag. Hon satt som alltid vid sitt skrivbord och arbetade. Hon hade en manual att skriva till ett dataprogram de gjort på hennes jobb. Innan även jag gick till sängs hann vi samtala en god stund om universitet och programmering. Det var väldigt givande att få höra om amerikas syn på saker och ting. De var bland annat väldigt förvånade över att vi fick studiemedel och inte behövde betala lärarnas löner.

Jag frågade om jag vågade gå ner till den lilla sjön som skulle ligga nära huset. Bobbie sa att det skulle gå bra om jag smörjde in mig med insektsolja p.g.a. alla blodsugande insekter och om jag aktade mig för de giftiga gula ormarna som fanns i skogen. Dessa ord gjorde att jag aldrig kom att se sjön under mina två veckor. Det är ju inget kul att gå på platser där man får vara rädd hela tiden.

Torsdagen den 10 Juli 1997

På morgonen inträffade en ovanlig sak. Jag blev lämnad ensam och kunde själv bestämma vad jag ville göra. Detta inträffade bara totalt 4 timmar under resan och detta blev de första 2. Den tiden ägnade jag åt att skriva lite mera dagbok från mitt arbete i Stockholm (Den har ni väl inte missat). Sedan sände jag hela härligheten med E-post till en av mina addresser i Sverige.

Bobbie hade åkt på en årlig läkarkontroll och när hon kom tillbaka så for vi iväg för att inhandla jeans till mig, på min egen begäran. Jag hade hört att de skulle vara billigare där och det var de. Jag köpte tre exakt likadana par Levis-Jeans för totalt 756 kronor. Det hela betaldaes med mitt Visa-kort och det var första gången jag haft nytta av det i utlandet. Och det fungerade alldeles utmärkt. När kassörskan, en svart ung dam, drog kortet genom automaten stod det ''calling'' i rutan. Jag undrade i mitt stilla sinne om den verkligen ringde upp Valdemarsviks Sparbank. Men detta får jag nog aldrig svar på. Det som förfärade mig mest var att ingen kollade legitimation när man betalade med kort. Tänk om jag tappat kortet, då kunde vem som helst plocka ut pengarna. När kassörskan gav tillbaka kortet gjorde hon det med att mycket snabbt säga:

-''Thatlbeit?''

Jag frågade vad hon sa och hon upprepade samma fantastiska ord igen. Bobbie fick återigen rycka in som tolk och förklara att hon ville veta om detta var allt jag skulle köpa. Jag förstod senare att det var ''That will be it?'' hon sa. Svarta personer talade verkligen lustigt!

Lunchen åt vi sedan på ''the Dwarfhouse'' som hette så för att den första restaurangen var så otroligt liten. De hade även behållit en väldigt låg dörr vid entren som barn älskade att gå in i genom. Där serverades en fantastiskt god smörgås med friterad kyckling i kallad ''Chic-file-A'' (kycklingfile). Bobbie ansåg att den inte innehöll något skadligt fett eftersom den var friterad i vegetabilisk olja (jag har nog inte hört talas om någon annan sort, i alla fall inte i matlagning). Kycklingen var nämligen friterad i jordnötsolja. Där ser man vilken uppfattning dessa människor har om fet mat.

På hemvägen gjorde vi upptäckten att ett efterlängtat storvaruhus för byggnadsmaterial (Home Depot) hade sin öppningsdag just denna dag. När vi kom hem så anlände även Rich från sitt arbete och tillsammans med honom kastade vi oss raskt i bilen och for dit. De hade verkligen ett imponerande utbud av material. Rich förolämpade dock min intellegens genom att ta mig runt hela varuhuset och förklara:

-''This is nails.''

-''These are doors.''

När han kom till avdelningen för väggisolering visade sig den vara rosa och heta ''Rosa Pantern''. När han började berätta om att denna seriefigur var med i inledningen av filmer om en detektiv spelad av Peter Sellers var det nästan för mycket. Jag sa inget men borde kanske redan då klargjort att vi inte var helt efterblivna i Sverige.

Men många saker de hade visade sig vara riktigt smarta. Se avsnittet ''Hus i Amerika'' för mer information.

Efter den lilla ''lektionen'' letade vi upp Bobbie. Hon hade fyllt en hel shoppingvagn med saker till huset . Bland annat färg till altanen,, och en ''humming bird-feeder''. Den var röd för de berättade för mig att de fåglarna var attraherade av röd färg. Det cirkulerade till och med historier om att folk med röda kepsar hade blivit ''antastade'' av dessa minimal fåglar.Bobbie stod nu och tittade på fågelbad. Även ett sådant i gjutjärn åkte ner i shoppingvagnen som nästan säckade ihop.

Tillbaka i huset var det Richs tur att imponera med sin matlagningskonst. Han tillagde en fläskstek som han hade låtit marinera sedan dagen innan. Marinaden bestod av svamp och löksoppa blandat och var mycket välsmakande. Till efterätt lagade Bobbie sin berömda Bananpudding. Den bestod av vispad grädde och banan (surprise) samt kex. Dessa hette ''Nilla's waffers''. Jag hoppas att jag kommer ihåg att nämna det för min kamrats flickvän vid tillfälle.

Kvällen spenderades återigen framför storbildsTVn. Komedikanalen visade fyra avsnitt av den gamla kultserien ''Gänget och jag'' med ''Fonze'' i full aktion.