Befolkningen i Georgia bestod av lika många svarta som vita invånare. De var dock avskillda på många sätt. De färgade bodde helst inne i Atlanta som inte var i stort sett mer än ett litet antal skyskrapor. De vita däremot bodde i villor runt om staden. De två grupperna utväxlade vänliga ord när de sprang på varandra på stan men det var i stort sätt allt. Svarta rörde sig i grupper med andra svarta och tvärtom. De flesta ''enkla'' jobb som kassörskor och vägarbetare innehades av svarta medan alla kostymklädda arbetare var vita. De vita försökte ibland påskina att det skulle vara de svartas bristande intelligens som detta berodde på. Jag försökte stundtals försvara dem med att om en vit och svart person sökte ett kontorsjobb så skulle det vara mycket större chans att den vita fck det. Detta höll de med om men var ändå djupt indoktrinerade av dessa fördomar.
Ju äldre personer man pratade med ju värre var fördomarna. Bobbies mamma som var över 80 år pratade om alla problem de hade med ''the Niggers and the Latins''.
''They are bounding up they are!'' sa hon bland annat. Men det var en mycket återkommande mening om att de hade sådana problem med de svarta invånarna. De gav mig dock inga mer ledtrådar än så, så jag förstod aldrig vad de menade. Detta måste jag ta reda på mera om under min fortsatta mailväxling med dem.
De svarta pratade engelska på ett sätt som var helt obegripligt för mig. Jag tror inte de själva riktigt förstod det för de vanligaste orden jag hörde dem säga till varandra var:
''What?'' och ''Sorry?''
Dessa invånare påstod bestämt att de vita försökte tvinga dem att tala ett språk (engelska) som de inte klarade av att uttala. Detta var förstås heller inte sant för färgade personer från t.ex. england pratar ju detta språk utan problem.