Jag fick kliva upp väldigt tidigt denna morgon. Klockan ringde 2.50 och jag kunde knappt tro att det var sant att jag var tvungen att stiga upp. Klockan 4.00 satt jag i bilen för att hinna till Norrköping till 4.30 där jag plockade upp Joucko, som också jobbar på min firma.
Vi satte fart mot Stockholm och klockan 6.35 var vi på lagret i Högdalen. När vi svängde ut därifrån uttalade Jouko plötsligt sitt första ord under hela resan. Han pekade på grillen bredvid lagret och sa:
-"Kaffe!"
Så jag fick följa honom in så han fick sin kopp och det gjorde att han kvicknade till och blev riktigt pratsam.
Men ganska snart satte vi fart mot min arbetsplats. Jag hade mycket att göra men fick liksom fredagen innan göra det i omgångar eftersom ventilationsmontörerna monterade delarna samtidigt.
Bosse Carlsson var där hela tiden och han tjatade konstant från klockan 7.00 fram till klockan 14.00 om att vi inte fick glömma bort att titta vad jag hade skrivit i dagboken på Internet. Varje ny person som kom in på byggget upprepade han samma fras för:
-"Isoleraren här, han läser till DataIngenjör och han har skrivit en dagbok om det här jobbet. Vi ska gå upp och titta sedan vad han har skrivit."
Carlsson visade sig även denna dag vara mer hjälpsam än man kunde begära. När jag vid ett tillfälle letade efter en telefon för att ringa min chef, angagerade han sig väldigt och rusade ner från bygget och visade in mig i Ericssons lokaler tvärs över parkeringen i den vilda jakten på telefonen. Han replikerade till mig:
-"Lägg dig i svallvattnet bakom mig bara!"
Klockan 14.00 var ventilationsmontörerna klara och redo att gå hem. Bosse och jag fick då ta tilfället i akt och äntligen gå bort till datorn inne på Ericsson så han fick se vad jag skrivit om honom. Han läste det och kommenterade att:
-"Det är väldigt bra skrivet!"
Sedan surfade vi en mycket kort stund innan jag lyckades låsa hela datorn totalt och vi fick ge upp. Carlsson suckade eftersom det var just när han skulle få se en nakenbild på Pamela Anderson som det hände.
Efter detta gick i stort sett alla hem från bygget eftersom de var klara. Själv ansåg jag mig inte ha så mycket kvar men insåg att lite övertid skulle det nog bli. Men efterhand jag jobbade på så sprang klockan iväg (bildligt talat, alltså) och jag var inte klar förrän klockan 21.05. Vansinnigt trött lämnade jag bygget och eftersom tunnelbanorna inte går lika ofta så sent på kvällarna var jag inte hemma förrän klockan 22.30 på vandrarhemmet. Då hade jag varit på väg till eller på jobbet i 18 och en halv timma.
Där fick jag ett rum i hus 9 ihop med min kära kamrat Farok. Det var lite synd att behöva lämna hus 1 nu när jag lärt känna de som sov där så bra, men hus 9 visade sig vara ett klart mindre och mysigare hus.
En ny morgon nalkades snabbt och jag fick ta mina verktyg och åka till Sveavägen igen. Där tog jag mig an plan 7, där firman Mekodent huserade. De hade hand om bokföringen åt läkare och tandläkare. Namnet bestod av de tre delarna Medicin-EKOnomi samt ordet DENT för tandläkare (jämför med engelska ordet "Dentist"). Tapsa dök upp en stund. Han började bli nervös att jag inte skulle hinna klart där innan min semester, och han visste ju att han inte hade någon annan att sätta in på just denna typ av jobb. Han kom med uttalandet:
-"Du jobbar väl över ikväll?!"
Jag tänkte att vad tror han egentligen. Han visste ju att jag jobbat öve 5 timmar dagen innan och att det är bara 4 timmar vi jobbar in för att få åka hem tidigare på fredagen. Jag svarade nekande på frågan och han blev mycket förvånad.
Trots hans uppmaning åkte jag hem klockan 16.00 och vilade ut på vandrarhemmet. Tre andra killar från min firma utöver mig sov i mitt hus på vandrarhemmet. De kom hem från sina arbeten klocka 20.00, vilket de kom att göra varje kväll fram till och med torsdag. Jag har svårt att inse att det skulla vara värt de extra pengarna att slita ut sig så till den milda grad.
Följande morgon blev ännu en dag på Sveavägen. Min chef Tapsa dök upp vid 11.40 och bad mig följa med och titta på ett jobb i Åkersberga. Jag visste precis vad det handlade om eftersom jag fått höra det från min firma under helgen. Tapsa skulle mäta ett rörjobb och ge ett pris till rörmokarna, mne han visste inte hur man skulle göra det så han bad mig följa med. Åkersberga visade sig ligga 3 mil bort så det blev en stunds resande. Tapsa höll dock modet uppe på mig genom att springa in och handla varsin GB-sandwich åt oss på en bensinmack.
Väl framme pratade Tapsa med rörmokarna som om han visste vad det var han pratade om, men så fort de gått bad han mig mäta upp jobbet, medan han höll i anteckningsblocket. På hemvägen fick jag sedan ange hur lång tid det skulle ta för mig att göra jobbet och vad det skulle kosta honom.
-"Så du får räkna ut ditt eget ackord!" som han sa.
Vissa rör låg dikt mot väggen men när jag omnämnde det utropade han:
-"Trångt??? Det var väl inte trångt!"
Chefer är visst lika överallt i Sverige.
På hemvägen undrade han om han själv möjligtvis skulle kunna göra Sveavägen klart och kanske ytterligare ett armaflexjobb medan jag var på semester. Jag insåg med en gång att det kommer han aldrig att klara så jag sa:
-"Javisst kan du göra det!"
Det är alltid bra om cheferna får prova själva ibland. De kommer att uppskatta det jag gör åt dem desto mer sedan. Jag fick rita upp hur man tillverkade en böj på ett litet papper åt honom. Det var den kortaste utbildning jag givit åt någon "lärling".
På eftermiddagen samma dag gick jag in på ett av Svenska Handelsbankens kontor i närheten av bygget och hämtade ut de dollar jag beställt dagen innan. Givetvis fick hela datorsystemet strömavbrott två sekunder innan jag var klar. Sedan fick jag vänta tio minuter innan de startade upp igen. Och naturligtvis var det just min kassa som kom igång senast. Folket som jobbade inne på banken gav mig tillrop som:
-"Vilken otur du har!"
och
-"Detta har aldrig hänt för någon av oss förut!"
På kvällen hade jag det ganska trivsamt på vandrarhemmet. Farok och jag åkte bort till Solnas Överskottsbolag som låg bara 500 meter från vandrarhemmet. De hade det mesta ifråga om begagnade billiga saker. Dock hade de ingen läsk inne på matavdelningen (Där varorna INTE var begagnade). Att vi fick klara oss utan läsk var synd för det var en varm dag och vi var båda törstiga.
Sedan kokade jag potatis och stekte lök och rostbiff som jag genast åt upp. Jag erbjöd Farok en portion men han förstod inte vad jag sa så han gjorde som han brukade; han skrattade i förhoppnigen att jag just berättat ett skämt.
Efter maten hade jag en givande konversation med min Bosniske vän. Jag frågade ut honom om förhållandena i hans hemland och han svarade så utförligt han kunde. Jag fick bland annat veta att det var Serbien som startat kriget för att bilda ett "Stor-Serbien". Vidare berättade han att Serberna och Bosnierna hade ganska lika språk.
-"Det var som svenska och norska" sa han. KosovoAlbanernas språk beskrev han däremot som "finska".
Därefter berättade han mer utförligt om den resa han skulle göra till sitt forna hemland. De skulle åka hans gamla vita opel hela vägen ner. Övernattningarna skulle ske på färjor eller hos släktingar runt om i Europa. Hans syster som han inte sett på fem år och som numera bor i Österrike skulle bli en av anhalterna.
På morgonen fick jag isolera om en stor pump på vinden på Sveavägen eftersom rörmokarna hade behövt byta ut den. Jag var bara glad eftersom jag själv ansåg att jag lyckats montera den gamla isoleringen snett på den.
Efter arbetets slut gick jag tvärs över gatan från bygget och in på ett apotek för att köpa sololja till resan. Expediten som så smånngom sålde mid en flaska med factor 15-olja var en ung söt dam som berättade att hon faktiskt hade landat på flygplatsen i Atlanta för ett år sedan. Han var på väg till Houston i Texas och gjorde bara en kort mellanlandning. För ett år sedan hade de ju OS i den staden så det var vansinnigt mycket folk där berättade hon. Och givetvis hade hennes bagage valt att flyga med ett helt annat flygplan till en annan del av världen.
Kvällen på vandrarhemmet blev lugn eftersom Farok redan återvänt till Norrköping den kvällen. Det enda riktigt vettiga jag gjorde var att boka vandarhemmet för min vistelse där veckan efter min USA-resa.
Fredagen blev en kort och angelnäm dag. Jag isolerade under ganska stor brådska före frukost för att inte lämna så mycket ogjort efter mig. Jag åt min frukost på McDonalds, BigMac, stor strips, Cola och en ostburgare.
Klockan 10.55 tog jag ett tunnelbanetåg ut till Högdalen. Det var många stationer dit och stora delar gick ovan jord så det var ganska underhållande att beskåda landskapet genom fönstret. Från stationen var det 10 minuters promenad till firmans lager där Jouko kom och hämtade upp mig. I rask takt körde han mig till Norrköping där buss 49 fick ta vid och köra mig till Linköping. Till sist gjorde buss 201 så att jag tog mig hem till Fogdegatan. Det kändes härligt att vara ledig i två veckor framåt.